Räddade Keto mitt liv? Del 3

Jaha, var var vi nu då? Jo, jag hade precis kört ner till vårdcentralen för min astmakontroll. Vad som hände innan kan du läsa om i del 1 här och i del 2 här.

Jag kände mig fortfarande konstig. Typ lite onykter. Jag anmälde mig iallafall i receptionen och blev hänvisad att gå en trappa upp och vänta där. Jag kände mig tvungen att hålla i räcket uppför trappen. Konstigt. Jag som snarare brukar skutta upp för trappor istället för att gå.

Jag sätter mig ner och väntar en kort stund och försöker samtidigt att skicka ett sms till min man. Det går inte riktigt som på räls om man säger så. Jag får sudda flera gånger. Jag lyckas iallafall till slut skriva att jag känner mig yr och konstig. Astmasköterskan kommer och ropar upp mig. Jag vinglar iväg. – Oj, reste du dig för snabbt? – Eh, ja, kanske…

Inne hos astmasköterskan sätter jag mig på en stol och sluddrar fram att jag känner mig jättekonstig. Att jag inte känner igen mig själv. Hon ber mig då att peka på näsan, lyfta ben, lyfta armar och fingrar och lite allt möjligt. Just där och då tänkte jag inte så mycket på vad som faktiskt pågick. Antagligen tänkte jag inte så mycket överhuvudtaget just på grund av att jag enligt mig själv är superfrisk och närmast odödlig. Det fanns liksom inte på kartan att något skulle kunna hända mig! Det existerade inte i min verklighet.

Hon tar mig till en doktor och jag får berätta lite om min morgon. Just då mår jag bra och pratar utan problem. De vill skicka in mig i ambulans till Norrköping för säkerhets skull. Jag ringer till Henrik och berättar att jag ska checkas upp och att han får hjälpa mig att ringa och sjukskriva mig. Ingen av oss reagerar på att något skulle kunna vara allvarligt. Och jag låter ju helt normal när jag pratar med honom.

Ambulans kommer för att ta mig till Norrköping från Söderköping. När jag pratar i ambulansen börjar jag sluddra lite igen. Och sen så går det över. Jag körs direkt till röntgen och allt känns bra och de hittar inget och jag “beter mig” och pratar normalt. Sen blir jag uppcheckad och kollad flera gånger om och plötsligt blir det lite yrsligt igen. Kan ni tänka er att helt klart och tydligt se en krokodil på ett papper, säga ordet krokodil klart och tydligt inne i huvudet, men inte få ut det ordentligt med talet? Helt skruvat alltså! Jag såg ju för tusan att det var en krokodil! Och sedan kunde min hand inte skriva mitt namn snyggt, hur mycket jag än ville och tänkte. Sinnet fungerade, men det finns liksom ingen koppling. Men sen blev det bra igen.

De funderar på att skicka mig vidare till Linköping eftersom de har mer avancerad utrustning där. De frågar om jag vill ringa till någon. Ja, det vill jag. Jag vill ringa till Henrik så klart. Nu börjar jag att gråta… Henrik får veta var jag är och kommer till mig.

De vill ge mig blodförtunnande piller. Jag är som jag är och protesterar och vill läsa i FASS! Men efter lite övertalande går jag med på att ta 4 st Trombyl.

Klockan har hunnit bli strax efter elva på förmiddagen och det bär iväg till Linköping. I ambulansen får jag ett sista fall av sluddrighet. Jag tas in i ett rum och ska få dropp och “kopplas upp”. – Vad är det i droppet!? – Vatten och salter bara. – Okej, bra, jag vill inte ha något jäkla glukos..!

Henrik får “beställa” ketogen kost av sina föräldrar som bor i Linköping och åka och hämta det. Sjukhusmat är ju bara att glömma…

Sen så blir det en massa väntan på olika prover och tester och annan sorts röntgen.

Fortsättning följer…

 

Lämna ett svar

Stäng meny