Räddade Keto mitt liv? Del 2

Ni som igår läste min kryptiska inledning på denna historia: “Räddade Keto mitt liv? Del 1” blev nog rätt fundersamma och nyfikna på fortsättningen. Här kommer den.

Det var måndag morgon den 8 oktober 2018. Barnen hade åkt till skolan och Henrik till jobbet. Jag skulle i väg till vårdcentralen för astmakontroll. Min astma har ju blivit tusen gånger bättre sedan jag började med Keto, men under våren och början av sommaren hade jag lite konstiga besvär som kom vissa kvällar. Det var jobbigt att andas och det kom precis innan jag skulle lägga mig. Jag tänkte att det nog hängde ihop med pollen eftersom det försvann sen. Hur som helst så blev min tid till vårdcentralen uppskjuten till oktober. Det är jag rätt glad för och du kommer vartefter att förstå varför.

Hur som helst så satt jag där vid köksbordet och sminkade mig lite. Jag var lite stressad eftersom jag skulle börja jobba på hemtjänsten strax innan klockan tolv och jag hade mer saker att uträtta efter vc-besöket. Jag förstår nu att jag hade väldigt mycket stress inom mig hela 2018 egentligen. Jag som lär ut hur viktigt det är att identifiera sin stress så att man kan eliminera den. Jag som vet hur pass farlig den kan vara…

Jag jobbade 80% på hemtjänsten och i princip all ledig jobbade jag med Keto och med mina ketokurser. Hemtjänsten är verkligen ett ställe att jobba på om man söker massor med stress och negativitet. Jag tyckte och trodde ändå att jag hanterade det rätt bra, så jag skyller absolut inte all min stress på hemtjänsten, även om det var riktigt jobbigt ibland. Nej, själva stressen kom nog även mycket från att vara på jobbet och att inte ha möjlighet att svara och vara närvarande hela tiden i mina kurser. Att kursdeltagare fick vänta en hel dag på svar. Och så var jag såklart stressad över att inte kunna komma fortare framåt och utveckla mitt företag. Keto, mina kurser och min coachning var ju det jag ville hålla på med hela tiden! Men när jag jobbade 7-16 och kom hem med andan i halsen och kastade mig i något hörn för att svara på frågor (stackars min familj), så blev det inte mycket tid över till utveckling.

Så den 1 augusti 2018 sa jag upp mig med 3 månaders uppsägningstid. Det får bära eller brista tänkte jag. Och då blev jag ju stressad över det. Hur ska det gå ihop? Kommer jag att hinna med?

Tillbaka till köksbordet den 8 oktober 2018. Jag kände mig fumlig när jag målade ögonbrynet. Lite yr. Jag behöver nog vatten, tänkte jag. Och salt. Elektrolytbalansen är viktig. Ena benet vek sig lite konstigt när jag gick de få stegen till diskbänken. Märkligt. Jag kände mig lite snurrig. Jag drack mitt vatten och tog mitt salt och fick ett sånt där infall att jag borde titta mig i spegeln. Ok, inget konstigt där.

Det var dags att åka till vårdcentralen. Jag vinglade lite ner för trappen utanför huset och världen kändes lite konstig. Ändå satt jag mig i bilen och körde de fem minuterna det tar ner till vårdcentralen. Det kändes som om jag behövde koncentrera mig extra noga. Nu i efterhand kan jag ju tycka att jag var helknäpp som satt mig i en bil för att köra. Men å andra sidan var det bra att jag kom till vårdcentralen. För vad hade hänt om jag bara varit hemma själv? Jag kanske hade lagt mig och vilat? Somnat? Och sen?

Fortsättning följer…

Lämna ett svar

Stäng meny